Lea 
Hej hej! Välkommen till mitt första blogginlägg. Här kommer lite om mig själv… eller mycket! 🤪
Jag heter Lea och är 22 år ung. Jag kämpar just nu för att komma in på KTHs tekniska basår. Mitt mål med studierna är att komma in på civilingengörsprogrammet inom Bioteknik 🧬. Jag vill hitta ett botemedel mot bl.a. migrän, cancer, m.m. Min dröm är att bli rik, bli en “housewife” (😍) och leva ett bekvämt liv utan ekonomiska problem. Intressanta saker om mig själv är att jag hittade min soulmate (♥️) när jag var 18 år och gifte mig 1 år senare, vilket oftast chockar folk när jag berättar om det. Det är inte ofta att man träffar någon som är gift så tidigt, hihi 😋, men det var det bästa beslutet jag har gjort och jag ångrar inte ett dugg! Jag har också kronisk migrän och ADHD, vilket jag kommer berätta lite mer om vid ett senare tillfället.
Idag läser jag matematik 4 och japanska 2 på komvux för att höja upp mina betyg. Hittills har det gått bra, men jag har fått kämpa med blod, svett och tårar för att få höga betyg. Jag har väldigt höga krav på mig själv eftersom jag hade väldigt dåliga upplevelser av skolan i både grundskolan och gymnasiet.
Grundskolan
De dåliga upplevelserna började i grundskolan där jag blev diskriminerad och mobbad på grund av min etnicitet. Vissa elever tyckte exempelvis att jag hade för små ögon och jag blev alltid retad för det. Det kunde också handla om att jag inte var “tjejig” nog för att vara med i kompisgängen. Jag kan erkänna att jag var lite av en “tomboy” i grundskolan eftersom jag tyckte om att spela datorspel eller spela på min Nintendo DS. Jag tyckte inte om saker som var “tjejiga”, såsom klänningar eller smink.
I årskurs 7 bytte jag till en annan skola. Skolan hade bra rykte (enligt min mamma), men det var väldigt få elever som gick där. I början hade jag positiva tankar om skolan, men det blev bara värre och värre ju längre jag gick där. Skolan var en scientologiskola, vilket jag inte hade någon kunskap om innan jag började där. Innan jag fick börja på skolan blev jag tvungen att göra ett test. Man blev tvungen att läsa en bok, “lära hur man lär sig” av L. Ron Hubbard, och sedan skulle man testas kring innehållet. Det handlade bl.a om vilka “symptom” man får när man inte förstår något, t.ex. ett ord eller en mening. Dessa symptom är t.ex. yrsel, trötthet eller dagdrömmande. Det kändes “fel” och udda att bli tvungen att lära sig sakerna som fanns i boken. Det kändes lite som “hjärntvättande”, som om boken ville vilseleda en själv. Jag som har ADHD vet nu att hela boken är skräp och nedvärderande för de som har NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning).
Det som fick mig att känna “åh nej, det här känns fel” var när jag blev kompis med den enda tjejen i min klass. Hon var snäll mot mig när jag började i skolan, men hon började säga “udda” saker så småningom. Det första jag märkte var att när jag stod för “nära” henne så hotade hon mig med att hon skulle slå mig eller bryta mina ben. Det var då jag kände att nåt kommer gå riktigt fel. Jag berättade om det hon gjorde och sade för lärarna i skolan, men de brydde sig inte eftersom hon, enligt dem, var ett “problembarn”. Ju längre jag gick på skolan desto värre blev det. Jag berättade även om vad jag hade upplevt för de andra eleverna i klassen och de berättade för mig att de inte tyckte om henne. När jag då skulle konfrontera henne med hjälp av rektorn (som skulle vara opartisk) så började hon låtsasgråta när jag sa att “ingen i klassen gillar henne”. Rektorn blev då sur på mig och gick helt plötsligt med på hennes sida, trots att jag var offret i situationen. Efter konfrontationen berättade tjejen till hela klassen vad jag hade sagt. Istället för att klassen höll med mig så ljög de istället och gick alla emot mig. De skyddade henne och började aktivt undika mig efter den dagen. Jag fick nog av situationen och hoppade av åk 9. Detta är en liten del av min upplevelse av scientologiskolan, men det finns mycket mer att berätta om kring det, om ni vill höra mer 😋.
Gymnasiet
Efter grundskolan tog jag 1 års vila då jag led av depression. Jag fick då gå på gruppbehandlingar på BUP, men det hjälpte inte ett dugg. Det som tog ut mig ur depressionen var att jag började på dans. Jag tycker om koreansk drama och vid den tiden älskade jag K-POP (mitt favoritband var BTS). Jag började på koreansk koregrafidans i Fryshuset. Det var det absolut bästa beslutet jag kunde ha gjort då. Jag fick röra på mig själv, jobba på mitt självförtroende och förbättra min självkänsla. Vi fick lära oss tre danser från olika K-POP låtar. Dessa var AOA - HEART ATTACK, CLC - HOBGOBLIN och SEVENTEEN - BOOMBOOM.
På IM-programmet fick jag läsa de kurser jag behövde för att bli antagen till ett nationellt gymnasieprogram. Jag läse då kurserna i min egna takt och jag fick bestämma mitt egna schema. Lärarna där var verkligen bra och de var väldigt pedagogiska. Det var då första gången jag kunde lita på lärarna efter det jag hade upplevt tidigare i grundskolan. Jag gick ut med ok betyg d.v.s. C inom de flesta ämnen.
När det var dags att välja gymnasieprogram ville jag bli en åklagare. Jag var väldigt intresserad av kriminologi och truecrimes-serier. Därför valde jag samhällsvetenskapsprogrammet med inriktning mot beteendevetenskap.
Jag var väldigt nervös inför gymnasievalet eftersom jag var osäker på om jag ens skulle komma in på mitt förstahandsval. Den dagen antagningsbeskedet kom ut var jag sååå nervös. Mina händer darrade när jag skulle öppna beskedet på hemsidan gymnasieantagningen.storsthlm.se. När det stod “antagen” skrek jag och hoppade upp och ned på min säng (vilket som tur inte gick sönder). Jag kände mig verkligen som en helt ny människa när jag skulle börja gymnasiet eftersom jag hade förhoppningar om att hitta nya kompisar och trivas där.
Åk 1 i gymnasiet gick verkligen jättebra för mig. Jag var motiverad, hade strukturerad schema och duktiga läraren. Det märktes även på mina resultat då jag hade i snitt B i betyg. Jag träffade även min “soulmate” i första terminen av gymnasiet. Vi träffades via min syster som bjöd in mig till en discordgrupp med hennes kompisar. Vi klickade på en gång. Vi spelade ett datorspel som heter Osu (rytmspel) hela natten den kvällen. Det kändes som om vi hade känt varandra jättelänge. Vi hade väldigt mycket gemensamt. Det som chockerade mig som mest var att våra föräldrar hade känt varandra sedan tidigare då de hade gått på samma komvux tillsammans runt år 2007. Då kände jag på riktigt att vi var menade för varandra ❤️.
I åk 2 skedde något hemskt i världen. Då skedde Covid-pandemin. Jag mådde verkligen inte bra den tiden. Det kändes som om hela samhället och världen gick under. Det var tomt på gatorna och på hyllorna i mataffärerna. Ingen vågade gå ut och om man blev tvungen så behövde man ha på sig en mask. Jag kollade alltid på vilka rekommendationer folkhälsomyndigheten och WHO gav ut. Min skola hade stängt ibland, men oftast var det öppet. Det kände jag var obehagligt, eftersom jag var rädd för att bli smittad. Mitt immunförsvar var inte heller toppenbra. Jag blev då tvungen att skippa en massa lektioner och gå till skolan endast när det var dags för prov. Annars hade jag runt 80% frånvaro. Det märktes på mina betyg att jag inte mådde så bra under pandemin eftersom mina betyg gick ned drastiskt. Jag hade svårare att koncentrera mig under lektionerna och hade ingen struktur i studierna. Jag gjorde alla uppgifter i sista minuten. Detta pågick då tills jag tog studenten. Min make fick hjälpa mig med allt under studietiden. Som tur var så gick jag ut med godkända betyg och ett gymnasieexamen. Det är jag mest stolt över 🥳.
Det blev en “lite” lång blogginlägg, men nu vet ni lite mer om vem jag är som person iallafall 😋
Kommentarer
Har du några kommentarer, frågor, trevliga ord eller andra synpunkter? Klicka då här ☺️ Jag ser fram emot att få höra från er!
